Tahaton sauna! (ofrivillig bastu)

Efter att ha tillbringat julen hemma i Dalarna och haft det allmänt trevligt kom jag hem idag och möttes av en värmevägg när jag kom innanför dörren på lägenheten, ungefär som den vägg man går in i när man lämnar flygplanet på ett varmt resmål. Det luktade bränd teknik och någonstans surrade/brusade det oroväckande.
Efter att snabbt slängt av jacka, skor och släppt övrigt bagage tog jag en snabb genomgång av hemmet för att lokalisera var problemet kunde tänkas ligga. Som tur var så var det ingenting som brann eller ens rykte, men elementet i sovrummet vräkte ur sig värme, värre än en öppen ugn. Detsamma gjorde ett element i vardagsrummet vilket även morrade åt mig.
Jag ringde jourtelefonen för familjebostäder och efter att ha gjort "lättfixen" så lovade jag att höra av mig om det inte blev bättre. Bättre blev det inte och efter ungefär 1½ timme ringde jag igen, och dom lovade att skicka ut någon att kolla på det.
Efter två timmar dök det upp en trevlig snubbe som nästan blev lite imponerad av värmen som samlats i lägenheten och speciellt runt elementen. Det visade sig att de under dagarna hade haft ett fall i samma hus där det var för låg värme, och när de fixade det så gick dom lite väl överstyr. Pannan för hela huset var tydligen uppskruvad till 78grader. Vad det innebär i praktiken vet jag inte men för historiens skull så låtsas jag att de stackars elementen stånkade och stönade och gjorde sitt bästa för att göra lägenheten till en bastu lagom tills jag skulle komma hem.
Nu försöker jag bara få ner temperaturen i sovrummet så att det ska gå att somna inatt. Med fönstret på glänt så ska det nog gå vägen om en timme eller så. Jobb i morgon och då vill man ju vara utvilad.

Ha det fint!

Tågtavlan

En riktig morot att gå ut på tågen och jobba...
Allt slutade med att jag i alla fall fick en extra timme på lönen, och pengar är alltid pengar.

Ha det fint!

Skilda världar.

Fick precis sms från sambon att hon är på väg ner till poolen, nånstans vid Playa Des Ingles. Själv har jag jobb att se fram emot, samtidigt som det snöar horisontellt utanför fönstret och trafikmeddelanden strömmar in på jobbmobilen. Jag måste bara samla energi nog att ta mig in i duschen först.

Ha det fint!

Det ska börjas i tid...

God morgon skulle man kunna säga, om några timmar. Klockan är kvart i tre och jag har varit uppe i trekvart. Om ungefär 50 minuter sitter jag på sista nattbussen mot stan för att jobba ett snortidigt pass. Hur trött är jag då på en skala? Paradoxalt nog så har alla tidiga mornar tidigare i veckan gjort att jag var väldigt trött igår, vilket fick mig att kunna gå och lägga mig klockan åtta utan att det kändes konstigt alls och jag sov förmodligen som ett barn långt före nio. Detta har gjort att jag faktiskt känner mig piggare nu än de tre senaste mornarna när jag gått upp ungefär halv sju.

I veckan har vi haft lite olika utbildningar i bland annat hur fordonen "ser ut" inuti, ergonomi, fack och sådant. Höjdpunkten var nog när vi med instruktör fick sitta vid spakarna på X60-tåget, och jag fick ta ut tåget ur depå och till och med köra igenom en växel. Man blev lite barn på nytt, både lekfull och fruktansvärt liten när man inser att man har makt över 200 ton metallorm. Häftigt var det.

Dags att slänga i sig lite nattamat/frukost så man slipper stressa iväg sen antar jag.

Ha det fint!

"You're gonna need a bigger Apa!"

En grupp får en uppgift,

En Skäggapa, Noggrannheten, Nervositeten och en Klantröv hade fått ansvaret att sköta en uppgift. Alla kom överens om att Skäggapan skulle ha huvudansvaret då han var den som skötte kommunikationen med den överhet som hade delgivit uppgiften. Med Noggrannheten som sin högra hand tänkte Skäggapan att "det här ska nog gå susen". Men alla var inte lika nöjda med arbetsfördelningen. Klantröven som alltid gått vid Skäggapans sida sedan barnsben tyckte att han hade fått alldeles för lite att göra, och tog hjälp av Nervositeten för att ändra på maktbalansen en aning. Nervositeten i sig kunde ofta komma med hjälpsamma tips då han var Noggrannhetens lillebror och oftast ville visa sig så duktig som möjligt, men kunde alldeles för lätt manipuleras av Klantrövens brandtal och galna planer. Alla var överens om att Klantrövens planer oftast var underhållande för utomstående betraktare och ibland även i efterhand för gruppen själv, men då det var en mycket viktig uppgift som påverkade många människor så insåg Skäggapan att han behövde lyssna extra noga på Noggrannheten för att hålla Nervositeten i schack, och på så sätt kväsa Klantrövens upptåg. Varför, undrar ni kanske då, hade Klantröven ens fått vara med i gruppen, om han nu mest var till besvär? Om inte Klantröven fanns med på ett hörn så visste dom att Högmodet krävde en plats i gruppen, och det var en riktigt dryg typ. Istället så stod de ut med att försöka tygla Klantrövens entusiasm då de visste att Högmodet aldrig skulle sätta sin fot i samma rum som Klantröven...


Jag fick sitta själv i hytten och jobba idag - för första gången. Nog för att min handledare satt mitt emot i bakomliggande vagnen, men det kändes ändå lite mer som skarpt läge. Spännande värre, och riktigt nyttigt. Det var under dessa vändor som jag skrev ovanstående rader. Det blev aldrig nåt riktigt slut, men då kändes det lite mer generellt, som att det går att applicera på mycket av det jag gör.
Hur gick det då? Nervositeten visade sig närvarande i början men storebror Noggrannheten höll honom på rätt sida. Klantröven fick inte en syl i vädret och Skäggapan klev av passet med hedern i behåll.

Jag borde gå och lägga mig snart, men det är svårt när man är ensam hemma. Hjärtat är på en försenad inflyttningsfest som jag gärna hade gått på men varken hann eller orkade idag. Kanske ska krypa ner i sällskap av Mr.Koontz och läsa mig trött, men först en macka och påföljande tandborstning.

Ha det fint!

"Apa lugnt!"

Bibelstudier

Denna vecka börjades med att kollektivåka ut till Älvsjö på det jobbiga sättet (delvis buss) och på grund av kork i trafik komma en halvtimme sent på första JTF- utbildningsdagen.
JTF förresten, vad tusan är JTF? JTF är det som ersatt SÄO skulle man kunna säga. HAHA!!
Okej... något av en tågvärdsbibel skulle man kunna säga att det är. Kan du inte din JTF så kan du lika gärna gå hem och lägga dig. Mycket intressant att lösa termer, säkerhet och evakueringsförfarande men i en lokal med dålig syretillförsel och en kaffeautomat som lika gärna skulle kunna kallas "odrickbar sörja"-automat så var det tungt emellanåt.
Dagens busstrafik gick smidigare och idag hade vi det läskiga JTF-testet, med 31 rätt av 35 möjliga kunde jag belåtet och godkänt dra på mig varselvästen och gå längs spåren till Älvsjö Station för en smidigare och skönare hemväg än ditväg.
Lite kort och avhugget inlägg kanske, men jag skyller på att utbildningen tar all energi ifrån mig.
Ha det fint!

"What a wonderful Apa!"

Självkännedom.

För att gå rakt på sak så har jag kommit fram till att jag är tråkig och har dålig hållning. Inte för att jag inte redan visste det sedan tidigare men senaste dagarna har jag verkligen börjar fundera över det. Hållningen gör jag vad jag kan göra åt saken och hoppas att det inte är för sent så att jag får puckelrygg om sisådär ett decennium. Tråkigheten manifesterar sig så att jag är på jobbet och lär mig saker, men ingenting som är särskilt spännande för utomstående (jag tryckte på den knappen, kollade så alla kom på tåget och tryckte på en annan knapp) och när jag väl kommer hem så gör jag verkligen ingenting, mycket på grund av att första lönen inte kommit än så jag känner inte att jag är värd att kasta pengar omkring mig som jag inte har. (inte för att jag kastar pengar omkring mig i vanliga fall men att noggrant putta dom åt rätt håll kan vara nästan lika roligt)
Dessutom tror jag att min handledare tycker att jag är en riktig torrboll, vilket jag i och för sig är då jag inte riktigt vet hur man umgås med nytt folk på ett normalt sätt. Varje försök till humor svischar förbi nästan obemärkt och det här ska vara en av "profilerna" på stationen vad jag förstått. Nya tag imorgon i operation "Apan vill vara omtyckt på jobbet, och helst så snart som möjligt".

Fördel med nytt jobb: Man träffar massor med nytt folk.
Nackdel med nytt jobb: Se ovan.

Idag träffade jag dock gamle kurskollegan Cissi från SJ-tiden utanför basen. Det var trevligt med ett bekant ansikte, även om det kanske var i stressigaste laget just då.

Nu ska jag sluta vara en sån gnällspik och ta tag i luntan med papper jag har framför mig om gruppvalet, det vill säga mitt schema framöver. Otroligt förvirrande när man inte ens kommit in i rutinerna och vet hur man föredrar att jobba. Lite som semestervalet som måste vara gjort före första December i år...

Ha det fint!

And now for something completely Apa!

God natt/morgon!

Klockan är 03:55, och om en timme ska jag till jobbet. Jag är mest imponerad av att jag inte ens behövde någon väckarklocka för att vakna i tid den här gången. Indianerna visste vad dom sysslade med...

Ha det fint!

“At my signal, unleash Apa.”

Hacking start.

I söndags var jag i sharpnude och spelade PS3 och käkade pizza. Mycket trevligt att umgås med vänner man inte ser så ofta nu för tiden. Lite för trevligt dock. Kom därirån alldeles för sen utan tanke på att det var just söndag vilket att jag missade sista tunnelbanan och fick böta fint för att få skjuts hem. Extra korkat med tanke på att det var min första dag på nya jobbet dagen efter. Sent i säng och tidigt upp, snörvelförkyld på köpet. Det är inte lätt att vara trevlig mot nytt folk när allt man gör är att snora och hosta, men jag gjorde mitt bästa.

Den här dagen kunde ha börjat mycket bättre än den gjorde. Dagen skulle börja halv nio i Älvsjö, vilket är nästan en timmes pendling. 07:40 slog jag upp ögonen och märkte att det var alldeles för ljust utanför fönstret. Väckarklockan på nya telefonen hade inte gått igång, eller så hade vi inte hört den. Själv fick jag halv panik och svor som en borstbindar, men min klippa till älskling brainstormade fram en taxi och fixade mig frukost samtidigt som jag slängde ordning allt jag behövde för dagen. En halvtimme senare var jag på plats, satt på min plats fem minuter innan uttalad tid och ytterligare en maffig summa pluringar fattigare.
Jag trodde att pengaproblemen skulle försvinna med ett nytt jobb, men det verkar som om det tar minst tre veckor till innan det blir någon slags stabilitet på allting (plus en månad om man räknar allt jag har utomstående till folk) . Nu vill familjebostäder ha 5k i deposition för nya lägenheten också, vilket min underbara sambo ligger ute med så länge.
Hälsan är i alla fall på väg åt rätt håll.

Nu ska jag snart försöka dra MLI i säng för att kolla på How I Met Your Mother, så hoppas jag att jag vaknar i tid imorgon.

Ha det fint!

ICE, ICE, APA!

SVT-Cribs, eller "TV-stjärnans" nya lya.

Den väntade sjukdomen blev inte av, vilket var något förvånande men mycket uppskattat.
I vardagsrummet över älsklingen och älsklingens bror (som tillbringar en del av sitt höstlov med att softa i stora staden) Lindy-Hop inför morgondagen. En liten stund av simulerad ensamhet.
Jag nämnde nationell TV i förra inlägget. SVT2 nästa torsdag; Skolfront, för den som är intresserad. Bara en statistroll. Dom verkar dock vara nöjda med mig vilket alltid är trevligt. Jag tyckte mest att det var jobbigt att se mig själv på bild.
I mars finns det förresten överhängande risk för inflyttningsfest! Vi har fått en schysst nybyggnationslägenhet i Axelsberg där vi kan flytta in i mars. Närmre stan, lite högre upp i huset (andra våningen istället för markplan), balkong och loggia, lite dyrare och en gnuttas mindre. Det blir nog jättebra, men det känns konstigt att behöva säga adjökens till den fina lägenhet vi sitter i för tillfället. En vanesak antar jag, men det här kommer alltid att vara där vi flyttade ihop första gången. Nu blir det mer att vi flyttar parallellt tillsammans till ny lya.
Jaja, ordbajs. Jag känner mig inte så peppad att skriva just nu, täntke bara uppdatera läget lite.

Ha det fint!

Somewhere over the Apa!

Finfint det här!

Jag har i flera dagar tänkt att jag borde skriva lite mer om min stundande anställning, men finbesök kom emellan och lämnade kvar en sjukdom som jag från och med ikväll kommer att få rida ut. Otroligt spännande, och imorrn får vi ännu mer fint besök. Jag kommer att vara en oerhört underhållande värd. Vilken tur att flickan min är bra på sånt där.

Är förresten med på nationell TV nästa torsdag,

Ha det fint!

Polis, polis, potatisApa!

Russinkryss efter fyra.

Natten mellan 14-15 oktober tillbringades på en finlandsfärja. "Mittiveckan-" eller "Pensionärskryssning" som man skulle kunna säga. Båda jag och älsklingen visste i alla fall vad vi hade gett in oss på och hade siktet inställt på de tre huvudpunkterna; skaldjur, taxfree och spa! Ingen av dess punkter krävde särskilt mycket sällskap av andra bekanta vilket uppskattades på sätt och vis då vi just denna natt firade att vi varit "officiellt" ihop i fyra år och inte bara "Upptagna singlar" som det var ett tag innan vi riktigt vågade sätta en vettig definition på det.
Om man ska vara torr och matematisk så ligger det på ungefär 14% av min hittills ihopsamlade levnadstid. Jeg vet inte varför jag räknar livet i procent, men jag tycker att det är ett lite spännande sätt att får lite perspektiv. Man kanske skulle ha blivit matematiker...?

När vi kom på båten så fick vi reda på genom den halvtaskigt inställda intercomen att avgången blev senarelagd för våran högsta möjliga bekvämlighet. Med andra ord blåste det nåt så fruktansvärt där ute på stora sjön att de inte vågade lämna hamnen riktigt än av rädsla för at behöva ta hand om krossade spritflaskor i taxfreen och sjösjukespyor illa valda ställen på båten. Det uppskattades i och för sig, men det kändes konstigt att gå till Tax Freen med Gröna Lund utanför hyttfönstret. Resten av resan märkte i alla fall inte jag av några vågor som störde, annat än kanske lite gung vid läggdags men inte alls så illa som befarat.

Skaldjursplatån var STOR och god, Tax Freen höll vad den lovade (fullt barskåp hemma nu) spat var mysigt och jag fick till och med imponera på Tony Irving med min fabulösa discodans (eller så försökte han bara kväva en nysning, svårt att riktigt veta). Tony Irving förresten? Jo, han var med på båten och höll i en show i stil med "Ta upp folk som inte kan dansa på scenen och var lite charmigt oförskämd", och jag och MLI blev uppdragna på scenen trots att vi gjorde vad vi kunde för att smälta in bland resten av resenärerna vilka i alla fall hade 25 års försprång på oss. (ungefär 90% om man ska ta fram matematiken igen) Det hela bestod i en slags danstävling där vi efter ett antal felsteg, fotklivningar och småkrockar med övriga par kunde lämna scenen med en tredjeplats och två lådor Toffifee i bagaget.

Slutsats: En lyckad och mysig kryssning.

Så var det en annan liten detalj också som det är bäst att jag inte glömmer: Jag har fått jobb.

Ha det fint!

"Y M C Apa!"

I väntan på Godot.

När jag var yngre, låt oss säga att jag precis börjat gymnasiet, och för första gången kom i kontakt med Samuel Becketts "I väntan på Godot" missförtod jag det där med uttalet. Istället för Godååå som det borde uttalas så tänkte jag mig att dom väntade på just godot, som i "att hålla till godo" eller "den som väntar på nåt gott väntar på godot". Det goda livet liksom. Just nu är jag i väntans tider efter ett sista besked om det blir något jobb på Stockholmståg.

Läkarundersökningen tycker jag gick bra. Samma trevliga kvinna som testade mig för SJ-jobbet, ögon och öron var normala, blodtrycket var lite bättre än när jag testade för SJ (kanske för att jag av någon anledning inte var lika nervös den här gången) och det fruktade blodprovet var inte ens obehagligt. Allt kändes bra och både jag och älsklingen har nästan tagit för givet att det blir jobb för mig nu. Det är där som det kan gå riktigt snett. Tänk om jag har missförstått något? Tänk om dom hittar något i mina kroppsvätskor som jag inte hade en aning om att jag hade? Ett nej just nu innebär ett så hårt bakslag att jag knappt orkar tänka på det, men det ligger ändå där och gnager. Ta aldrig någonting för givet!

Jag väntar alltså på ett telefonsamtal med beskedet. Väntan på "godot" eller bakslaget. Låt oss hoppas att det inte imiterar dramat för mycket så att godot aldrig dyker upp.

Ha det fint!

"De ä bar å Apa!"

You make take my blood, but you may also take my SOVMORNAR!

God morgon skulle man ju försöka säga, men jag vet inte om jag orkar. Efter en våldsam väckning av ny mobilens alarmfunktion för ungefär en halvtimme sen så är det strax dags att dra sig mot tunnelbannan. Idag ska jag in till stan och vägas, mätas och tömmas på diverse kroppsvätskor. Detta innebär tidig uppgång och frukostförbud. Ingen bra blandning. Visst skippar jag ofta frukosten när jag kliver upp tidigt ibland, men när man verkligen inte FÅR äta eller dricka någonting annat än vatten så blir det så mycket jobbigare. Lite som att jag skulle säga att du har någonting som kryper och kliar i nacken och du får absolut inte göra någonting åt det! Även om ett kli inte leder till lågt blodsocker, humördip och eventuell huvudvärk.

Men... vad gör man inte för ett riktigt jobb?

Ha det fint!

Någonting att Apa, någonting att Apa någonting att Apa Apa Apa Apa Apa....

Hur gammal var du nu igen sa du?

Igår var två utflyttade dalmasar på öl och Whiskeymässa (eller Whisky som skottarna stavar det) vid Nacka Strand. Det var tur att älsklingen lovat att jag skulle få ta det på sambokontot (vad som helst för att få ut honom bland folk ibland, eller hur?) för pengarna rann snabbt iväg. Både jag och Munther hade villfarelsen att det bara var att betala tvåhundra spänn i inträde och att man sen i godan to kunde gå runt med sitt glas och prova allt helt gratis, men så var så klart inte fallet. Istället fick man köpa sig drickat till "reducerat pris". När vi dock var där inne bland svettiga mässbesökare som förmodligen trott samma sak som vi och alla fint uppställda flaskor och liv och larm så fick pengarna ett helt annat värde.
Vi fick testat en hel del spännande, ett antal öl från alla världens hörn och skotsk, japansk och till och med indisk whiskey. Vad jag inte provade dock var de spännande julölen med namn som Santa's Butt, Reindeer's Revolt och Insanely/Criminally/Very Bad Elf.

Mässans segrare blev en skotte vid namn Oban och faktiskt indiern vid namn Amrut som överraskade väldigt positivt. Det blir nog att specialbeställa den sistnämnda på systemet någon gång framöver när jag tjänar egna pengar.

Mässans bottennapp? Ett halvt glas blåbärsöl med eftersmak av veteöl (blägh) som den otrevliga mässmannen påpekade inte var veteöl, serverad på en lutande bardisk för sextio spänn. Två besvikna dalmasar masade sig ganska snabbt därifrån.

När vi väl tagit en tokdyr nachotallrik begav vi oss in till slussen och gick sedan till Kelly's. Inte så mycket av spänning hände väl där. Munther blev övertygad av en man med ansiktstatuering att han ville köpa en ny öl till en tjej då han råkade peta till hennes flaska så en del av den gyllene vätskan hamnade på bordet. Vi kollade lite på fotboll. Jag lånade ut min mobil till en norrlänning.

Det där med mobilen förresten. Efter ett tag fick jag ett sms, antagligen från den person som norrlänningen försökt få kontakt med och lite rund under fötterna som jag var beslutade jag mig för att svara på meddelandet och denna "konversation" utspelade sig:

Norrläningens Kompis (NK): Tjena! Jag möter upp ****** en stund, typ en timme. Men kan va på hotellet vid 3.

Jag (Apa): Schyssta bananer. Jag tar mig några jäger så länge och softar med Akalla-kidsen. Grymt softa snubbar.

NK: Trevligt! Ses på hotellet då. Du har väl nyckel?

Apa: Den spelade jag bort på black jacken, men jag tror nog att receptionisten har ett gott öga till mig.Annars får jag väl hitta en "bortamatch" så hörs vi imorrn.

NK: Haha härligt! Ta en bortamatch du. Men vi ska checka ut kl 12 bara.

Det var först i efterhand som jag började känna mig lite skyldig, men vad kunde jag göra? Jag såg inte norrlänningen nånstans så det var inte som om jag kunde ha gett honom informationen och förhoppningsvis gick han tillbaka till deras hotell (med nyckel i fickan) när han blev trött. Men ändå... hoppas inte jag förstörde någons kväll. (och sen skrev om det i min blogg)
Förhoppningsvis så tar dom det som en bra historia att berätta för folk framöver, och struntar i att ringa upp mig och ställa mig till svars. Vad ska jag då säga liksom? "Förlåt, men jag hade druckit whiskey och tror ibland att jag är roligare än vad jag är"?

Kvällen avslutades med hämtdonk på t-baneperrongen innan hemåk.

Förresten bara 22½ timme kvar till födelsedagen nu. En riktig lurig en i år. Den har verkligen smugit sig på från ingenstans!

Ha det fint!

"Authority is the Apa of violence!"

Sagan om ringtonen!

Telefonjobbet är... ett telefonjobb. Drivs med järnhand av en gollumina i en svennesliten stockholmslokal vid Stureplan. Får skit för sånt dom inte berättar att man får skit för och uppriktigt beröm kan man se sig i himlen efter. Men det är fortfarande bättre än att sälja på telefon. Imorgon ska jag på mitt tredje pass.

Efter en kul helg i Karlstad (bildbevis här) var det dags för intervju med Stockholmståg i måndags. Just precis! Imponerad tydligen på rekryteringen/informationsmötet och fick gå på intervju i ett rum ovanför mina gamla SJ-lokaler. Jag tror att även att intervjun gick bra. En och en halv timme flög förbi och det var definitivt mer samtal än förhör. Hoppas bara att de trevliga intervjuarna tyckte detsamma. Ett riktigt jobb skulle inte sitta helt fel nu.

Imorgon ska det förutom ringas för pengar även städas alldeles gratis och på fredag blir det med lite tur att jag och älsklingen tar oss till en simhall. Det var alldeles för länge sedan nu och jag behöver ta mig ut ur huset för annat än bara jobbrelaterat, och att röra på sig har jag hört är nyttigt.

Ha det fint!

Två Apor gör inte ett rätt!

Information, rekrytering och provjobb,

Om en kort stund ska jag åka in mot stan för att provjobba på ännu ett telefonställe. Har jag inte lärt mig läxan redan med bottennappet häromsistens? Det finns några skillnader dock; Jag säljer ingenting utan intervjuar bara, det är på deltid (kvällar och helger=) och det är GARANTERAD LÖN.
Imorgon ska jag på en slags rekryteringsdag. Stockholmståg denna gång. När SJ inte anställer får man vända sig åt annat håll. Hoppas att det går vägen.

Oj oj, nu fick jag bråttom!

Ha det fint!

"You're the Apa that I want!"

Den lysande framtid är vår!

Nu är jag arbetslös igen. Efter ett uppmuntrande samtal hemifrån så bestämde jag någonting som jag nog hela tiden velat men varit rädd för att genomföra på grund av andras syn på mig. Det var till och med så att jag såg fram emot det personliga mötet på måndagsmorgonen.
Pang på bara så gick jag därifrån efter mötet, inga kontrakt signerade och no strings attached. Jag känner mig fri, men samtidigt vilsen.
För ett par år sen innan hela äventyret med SJ och Kanada ritade jag lite serier om min vardag, och när jag läste igenom dem igen så tyckte jag att den här beskrev min situation ganska så bra även i detta läge.

Byt ut vikariat på Sportexpressen mot ett årslångt kontrakt på Enzyme Testing Labs och en sweet väska mot ett gäng T-shirts så är det hyfsat nära.

- Hej, jag heter Kalle!
- Hej hej, det är jag som är Ruta Ett, trevligt att träffas.
- Jag tror bestämt att vi setts förut...

Ha det fint!

"Of all the Apa joints in all the towns in all the world, she walks into mine."

Bortskämdhet eller förnuft?

Så hur gick intervjun? Det gick så pass bra att de bad mig börja dagen efter. Kruxet är att det är ett telefonförsäljarjobb vilket jag alltid sagt att jag inte klarar av, men på ren trots hade jag ändå sökt mig dit då de erbjöd gratis säljutbildning (vilket visade sig vara på ungefär tre dagar). Jag har trivits rätt bra hittills förutom med just den arbetsuppgift jag är anställd för att utföra. SItte i telefonen, ringa till företag och sälja mobilabonnemang.
Jag har länge tänkt att jag är som en hundvalp i vissa situationer och det här är ett klockrent exempel på att den metaforen inte är helt tagen ur luften. Ge mig positiv feedback och kärlek så blir hela jag en lysande och varm boll inombords samtidigt som jag viftar på svansen och flåsar nöjt.(bildligt talat...) Att i timmar sitta och ringa till folk som antagligen inte svarar, lägger på luren i örat efter tre ord eller artig men bestämt menar att dom e nöjda med vad dom redan har gör däremot att jag gnäller för mig själv och kryper ihop i ett hörn med svansen mellan benen. (fortfarande bildligt talat)
Att hela tiden få nej, nej. nej. nej. nej en hel arbetsdag tär på psyket och även om andra säljare säger att man ibland måste gå igenom hundra nej för att få ett ja så är jag inte lika "teflonig" eller utrustad med silvertunga som de.
Sen kommer den stora haken som är det starkaste argumentet till att jag borde sluta lägga energi och tid på detta och istället försöka hitta någonting vettigare att göra på dagarna: lönen. Visst kan man tjäna stora pengar med den provision de erbjuder seniorsäljare, men när de inte erbjuder en krona i garantilön känns det som om jag offrar min tid och själ på någonting som inte ens ger trygghet tillbaka, och för tillfället är det just tryggheten jag är ute efter.
I morgon har jag ett personligt möte med den tjej som anställt mig och jag har ännu inte skrivit på något kontrakt, fast jag har haft det in handen sen i torsdags. Vad ska jag göra!? Är det otacksamt och bortskämt att bara gå ifrån ett jobb i dessa kristider, även om det är ett jobb som jag inte känner att jag klarar av utan bara innebär otrygghet och ångest i dagsläget? Jag har ännu inte bestämt mig.

För att avsluta på en lite ljusare ton så fyllde älsklingen år igår och det firades lyxfrukost, städning (vilket på något sätt var ganska njutbart) två sorters tårtor, gott sällskap och en sväng till "Imperiet". Det blev eb mycket trevlig dag och precis vad jag behövde och jag tror även att födelsedagsbarnet blev väldigt nöjd. Nu ska jag förresten ta mig ut i vardagsrummet och hänga med henne igen. Jag har nog ugglat lite för länge ensam vid datorn nu
Ha det fint!

Do not bite the Apa that feeds!

Ketchupeffekt eller en på tusen?

Precis när jag anälmt mitt intresse till ett akut mediajobb som jag inte vet om jag klarar av så ringer mobiltelefonen. Ångest! Pengarna är grymt bra och förmodligen ett kul jobb, men jobbigt att erkänna att man kanske inte klarar av det...
Ett nummer jag inte känner igen. ÅNGEST!
"Hej, jag hetter *pip* och ringer från *pip*..."
Det var inte dom, utan från ett jobb jag sökte för några dagar sedan.

Jag har fått min första intervju sen jag kom tillbaka till Sverige. I morgon förmiddag smäller det. Historians moral lyder: Orka ta tid att skräddarsy ett personligt brev, det lönar sig.

Ha det fint!

"Four score and seven Apor ago..."

Aaaaall byyy myyyyyseeeeeelf!

Arbetssökandet går vidare. I veckan har jag varit duktig och begett mig ut till intressanta butiker för att presenterat mig och dela ut CV:n. Träffade en hel del trevliga människor men fick också en och annan huvudklapp (medveten eller inte var svårt att säga, folk kanske kan vara så där äppelkäckt uppmuntrande).
Jag har också varit på informationsmöte på arbetsförmedlingen. Det gav väldigt lite annat än att jag träffade en av mina gamla fadderbarn från högskoletiden. Upplyftande... Tack vare förbättrade regler kan jag få ersättning från arbetslöshetskassan om sex månader istället för ett år. Det känns ju bra, men HUR FAN HAR DE TÄNKT ATT JAG SKA KLARA MIG I ETT HALVÅR UTAN ETT KORVÖRE!? Det är belöningen för att man åker utomlands och jobbar antar jag. Just nu känns det som om jag är helt på egen hand och jag har ungefär en månad på mig att skaffa ett jobb.

För att skriva om något trevligare så var jag och älsklingen på bio igår och såg "District 9". Jag hade ganska höga förhoppningar vilka överträffades med råge. Smart utformad science fiction-docu-action-drama med en gnutta satir som verkligen drog i rätt trådar.
Denna film är inte samma film som jag har skrivit om förr "9" som inte verkar komma till Sverige över huvud taget. Eller har jag missat någonting. För tillfället är jag i alla fall besviken på Sverige och ställer in mig på att vänta tills den kommer till videobutiken eller någon biografmagnat tar sitt förnuft till fånga och har en senarelagd premiär av filmen (även om detta innebär att de missar bästa releasedatumet ever: 09-09-09.

Nu ska jag luncha, duscha och bege mig ut i staden för att bli av med minst ett till CV.

Ha det fint!

Ingen vill veta vart du köpt din Apa!

Veckan som gått

Bloggen kanske har fått ett nytt tjusigt utseende men för det verkar inte skrivlustan ligga på topp. Det kan i och för sig bero på det besök vi hade från nordligare breddgrader i veckan. Hela vägen från Gävle kom Andreas för att spendera några lediga dagar i Stockholm. Dagarna blev fyllda med massor av kollande på VM, vilket var avslappnande på sitt vis. Under kvällarna hann vi med att gå på biljardbar, gratis stå upp på norra brunn och i fredags avslutades hela kalaset (bäst av allt) med en gratiskonsert med Moby i regi av MTV. Det var nån välgörenhetsgrej om klimat och efter en massa krångel och köande hade både jag och Andreas fått tag på varsin parkettplats. Konserten var fantastisk och jag är numera ett fan av denna Moby. Den låt som fastnat hårdast är denna:



Mer ös på konserten (vilket man skulle kunna säga om typ hela repertoaren) men originalet är definitivt ett av årets bästa låtar för mig, även om det var typ ett halvt decennium sen den släpptes.

I lördags morgon åkte Andreas hem för att jobba och jag återvände till allvaret. Tre arbetsansökningar inskickade igår och en idag. Jag hade hoppats att det skulle bli mer gjort idag, men ibland så blir det ju liksom ingenting hur gärna man än vill. Jag var faktiskt till Vällingby idag för att personligen presentera mig i en butik av intresse, men det blev en strategisk reträtt på grung av att det såg väldigt upptaget ut för den stackars tjejen bakom kassan och det förmodligen är lättare att snacka bussiness en måndag innan skolorna stänger. Med andra ord så fegade jag ur.
Nya friska tag imorrn! Dags att krypa ner i mitt hörn av sängen och inte väcka stackarn som måste upp tidigt imorrn.

Ha det fint!

"Hipp hurra, för här kommer bumbiAporna!"

Tillbaka på hemmaplan.

Så var man hemma igen då. Har till och med varit hemma i nästan två veckor men har inte haft internet i mer än någon dag.
Resan hem gick förvånansvärt smidigt, och tack vara att jag höll mig vaken i ungefär 32 timmar i sträck så blev jag inte särskilt jetlaggad heller. Det har hänt en del sen jag kom hem, men eftersom det har hunnit gå en del tid så orkar jag inte försöka minnas allt som varit fram tills nu.
I stället börjar jag på ett nytt blad i historien om Apan i sagoland.
Ikväll är det kräftskiva!

Ha det fint!

"Apan du söker kan inte nås för tillfället, var god lämna ett meddelande efter pipet."

Sista kvällen.

Jag är hungrig och trött, en uns av huvudvärk som inte vet om den vill utvecklas eller avvecklas retas med mig, rastlöshet och nervositet delar lägenhet med resfeber. Det är varmt och jag borde dricka någonting.
Nostalgi och längtan håller mig på rätt köl.

Ska bara packa sista handbagaget (denna bärbara dator inkluderad) så har jag bara lite disk kvar tills imorgon. Nästa inlägg kommer att skrivas från svensk mark. Helt galet.

Ha det fint!

"Same Apa as last year, madame?"

En mild bris.

Nu är jag bara minuter ifrån att stänga ner datorn och plocka itu den i molekyler för att underlätta resan över Atlanten. Att det ska vara så svårt. Det är ju bara en maskin!
Nervositeten ligger väl i osäkerheten ifall den ens kommer att vara funktionsduglig när jag väl kommit hem. Både Murphy's lag och mitt bakhuvud säger att NÅNTING kommer att gå fel, och jag har verkligen inte råd att ersätta några delar just nu.

Jag var förresten till banken idag och stängde ner mitt konto. Alla sparade pengar är på väg till mitt svenska konto. Jag borde klara mig i alla fall två månader på det jag har sparat ihop, men sen blir det magert. Just nu känner jag mig lite asplövig i själen.

Ha det fint!

Musik ska byggas utav Apa!

Hur mycket väger ditt liv?

Att få ner ett helt år i ett par resväskor och handbagage är inte lätt.
Jag kommer att skeppa hem vissa saker, och det kommer att så gott som ruinera mig. (kanske inte så pass farligt, men åker man hem till arbetslöshet så vill man ju spara in på så mycket som möjligt)

Jag borde gå och lägga mig nu. Ännu en verksam dag ligger framför mig imorgon. Om tre dagar är jag på svensk mark igen.

Ha det fint!

"Where's the APA-key?"

The final countdown.

Idag började min sista vecka i Nordamerika. I fredags hade jag en hyfsat händelselös sista dag på jobbet. Var något av ett antiklimax då jag gärna hade haft något mer spännande projekt att sätta tänderna i innan det var dags att åka hem, men man kan ju inte få allt.
Efter jobbet packade jag ihop den alkohol jag hade över hemma och begav mig till "Ryska Ambassaden" för en kväll i gott sällskap med trevlig konversation, Rock Band och salta pinnar. Kvällen började tidigt och när jag kom hem vid ett på natten var jag helt slutkörd och somnade som en stock.
Lördagen (min årsdag i Quebec) tillbringades som planerat i Montreal med ungefär tre fulla billlaster av folk. Min sista Indiska Buffé var lika god som vanligt och jag hade självdisciplin nog att inte föräta mig på alla godsaker (inte ens desserterna). Efter det begav vi oss till biografen för att se den nya Hermione-filmen... ursäkta, Harry Potter menar jag så klart, men det blev något av en grej... svårt att förklara utan att det låter helt fel så jag ska inte ens försöka. Jag har missat de senaste två eller tre filmerna så det var bara för mig att göra mitt bästa för att hänga med i svängarna. Mer drama och komedi än vad jag hade väntat mig och inte riktigt så mycket fantasy som man kanske kan önska sig av en så pass lång film, men visst var den sevärd (även om jag fick lite träsmak emellanåt).
Efter filmen gjorde vi vårt bästa för att fördriva tiden. Claus som varit tourguide vid några tillfällen njöt nog i fulla drag med att peka och berätta (mest för damerna skulle jag gissa) allt om allting som vi passerade på vår promenad genom staden. När vi kom till China Town blev det bestämt av Ian och Claus i unison att vi alla skulle prova Bubble Tea och Drakskäggsgodis. Mitt kokoste smakade precis alkoholfri som Piña Colada vilket inte var helt fel, men bubblorna blev irriterande väldigt snabbt. Ungefär som om någon skulle komma och nypa åt sugröret när man försöker komma åt all god dricka.
Vi kom fram till Old Port alldeles för tidigt och satt en timme och gjorde bokstavligen talat ingenting. Roligare har man ju haft om man säger så. Fyrverkerierna var fina och så, men efter att ha sett dom på nära håll från La Ronde så har jag svårt för att bli imponerad längre. Dessutom började jag sakna Emelie något så fruktansvärt, så jag antar att jag inte var så trevligt sällskap resten av kvällen, men de andra verkade i alla fall förstå varför jag var lite väck. Jag ville bara hem och ta hand om och vara nära.
I bilen hem satt jag och tyskan Lotti i baksätet och sov medan norrbaggen Johan och norrtackan Irina satt i fram och svor över trafiken. Jag halvsov en timme innan jag vaknade till med ny energi och insåg att vi inte hade lämnat stan ännu. Försökte somna om igen men det gick så där. Jag är verkligen inte byggd för ett trångt baksäte med så gott som inget nackstöd. Vi kom till slut hem till bergs byn halv två.
Hem föresten? Inte länge till. På lördag bär det av och på söndag är äventyret över. Men varje slut har en ny början antar jag och det ska bli spännande och se vart livet tar mig härnäst.
Nu ska jag göra ett schema för morgondagen så att jag får någonting vettigt gjort och sen hoppa i säng. Inte för att jag inte fått någonting gjort idag, men det går verkligen att effektivisera!

Ha det fint!

"Voffor gör Apa på dette viset?"

En trofé.

Nu är bilen såld och jag insåg just att jag måste promenera till jobbet imorrn. De flesta mynt har två sidor antar jag, och motionen kommer jag absolut att må bra av.

Ha det fint!

Liberté, Apalité, Fraternité.

06:24

Om några timmar börjar min sista arbetsvecka på Enzyme. Efter fredag vet jag inte när mobilen kommer att väcka mig 06:24 nästa gång (Nog för att jag ofta snoozar både två och tre gånger, men rent tekniskt så väcks jag 06:24). Sen är det bara en vecka kvar tills jag tar mitt pick och pack och drar hem till Blackeberg igen.
Visst är det med blandade känslor jag kommer att lämna Quebec. Största delen av alla trevliga människor jag träffat här kommer jag med största säkerhet aldrig att se igen "på riktigt", jobbet har väl inte alltid varit bra men det har inte slutat att vara ett drömjobb bara för att man har en tråkig dag, och att ens ha ett och samma jobb ett år i sträck har aldrig hänt mig förr av olika anledningar. Tillbaka till arbetslösheten med andra ord (SJ har anställningsstopp och jag missade antagningen till Veolia). Vart ska jag ta vägen nu? De stora spelbolagen känns som en dröm, men vill dom verkligen ta med tång i någon som bara har ett års erfarenhet av QA? Jag tänker i alla fall att fortsätta tjata på dom tills tills jag är ombord eller hela modet är brutet.
Vad får mig då att vilja återvända till Moder Svea? Jag skulle kunna skriva en numrerad lista, men det känns lite väl uppstyltat kanske. Först och främst har vi mina familjer, både min ursprungliga och den hemma i Blackeberg. Jag kanske är dålig på att höra av mig till Mor och Far uppe i Dalarna och syster i Norrbaggeland, men dom finns alltid i tankarna och det ska bli skönt att komma på lite mer lagom avstånd. Hur definierar man förresten familj? För mig är jag och MLI en famlij vid det här laget, men jag har nog inte uttryckt det högt förr... kanske en gång, jag minns inte. Nån som vill slå upp "familj" i en ordbok?
Förutom detta så har vi övriga bekanstskaper som jag elakt nog lagt på is sen jag åkte hit. Jag är verkligen inte bra på att hålla kontakten med folk. En av mina sociala brister, sen har vi möjligheten att prata svenska med ALLA. Jag brukar skämtsamt säga att butiksbiträden kommer att bli så trötta på mig för att jag kommer att småprata med allt och alla, bara för att jag kan prata svenska igen (och för att Quebec-folk faktiskt har förmågan att vara rätt öppna, vilket jag fick ännu mer bevis på idag, men det tar vi nån annan gång). Det där med svenskan kommer nog att sätta mig i klaveret några gånger. "Wow, vilken konstig hatt hon har, Ooops förlåt damen jag trodde att du bara kunde förstå franska"
Svensk mat och svenska samhället ordnade struktur kommer att bli nice också.
Just nu saknar jag mest en rejäl sked och en nacke att snusa in mig i. Jag borde nog gå och sova nu... i min ensamhet.
En liten not bara - Vad ska hända med bloggen, när apan inte är i sagoland längre? Döpa om, byta blogg eller lägga ner hela alltet? Jag vet vart åt det lutar just nu i alla fall.

Ha det fint!

Snälla rara söta Apa, säg kan du inte stanna!?

Många bäckar små

Att lite småpengar kan vara värt så mycket. Ett års växel på en pappersbit.

Ha det fint!

"Ett litet rött paket med vita Apor"

Blå festival!

Söndagen tillbringades med ett gäng glada gubbar i Mont Tremblant för "The day of many B's". Breakfast buffet, Blues festival, Beer, med mera...
Vi hade en hel lista som vi nog bockade av rätt bra.


Goa gubbar på festival, Claus, Paul, Andreas, och i bakgrunden på sista bilden kan vi se Pauls bror Robert och Ian i Keps.

Vi började med frukostbuffet på Fairmount hotel, vilket var hela dagens grundidé och sen föll sig festivalen så väl in i schemat att vi inte kunde låta bli att ta allt på samma ställe och samma dag. Jag är ingen connoisseur i blues men kan ändå tycka att det kan vara väldigt trivsamt att lyssna på. Vädret var över lag väldigt bra även om det kom en skvätt när vi redan hade sett det bästa. Det bästa förresten, här är dom:


Först har vi 'Trampled Under Foot'. Bror, syster och trummis. Väldigt imponerande musiker och jag tror att hela sällskapet blev lite förtrollade av kvinnan med basen. Fantastisk sångröst och att en sån liten varelse kan kommendera en så pass stor bas med sån pondus var minst sagt imponerande.




Sen har vi 'Boogie Boys' som kommit hela vägen från Polen. Från publikens synvinkel var det verkligen värt resan. Vilket drag, och som man kanske kan urskilja på bilderna omdefinierade de min definition av att spela "fyrhändigt" en aning. För mig var det nog den absoluta höjdpunkten på hela dagen. De hade verkligen inga problem att sälja slut på sina skivor efter spelningen då folk trängdes runt scenen viftandes med stora sedlar för att få ta med sig en bit Boogie-magi hem.

Förutom blues som var stora behållningen av dagen så åktes det linbana, dracks lite öl, åts beavertail och stämning och sällskap var på topp.


Kvällen avslutades med att dela på en pizza vid bilarna innan det bar iväg hem till vår egen bergsby igen

Här är lite bilder som får tala för sig själva., eller som jag helt enkelt inte orkar skriva någonting till. Kvalitén är väl lite så där, men jag var itne förutseense nog att ta med mig någon annan kamera än den som sitter i min snart tre år gamla mobil. Jag hoppas att i alla fall lite av magin återspeglas i de filmer jag lagt in längst ner.









Ha det fint!

Did you give the Apa some love today, baby?

ExpHÅRiment

Den här veckan har jag gjort en liten vetenskaplig studie. Grundförutsättningarna var sådana att med MLI i Sverige känner jag att jag inte behöver vara så där jättefin för någon i min närhet, och dessutom började håret på huvudet se ut som en puffig mikrofon (och med det kommer lockarna). Därför bestämde jag mig för att göra ett litet experiment (eller expHAIRiment som jag började kalla det efter ett tag).
Jag började på måndag kväll att fundera på vad jag skulle göra med allt hår, och jag bestämde mig för att prova någonting helt galet. Slutresultatet blev detta:



Inte snyggast i stan om man säger så (vilket också bekräftades då Sara brast ut i gapskratt på jobbet tisdag förmiddag). Jag bestämde mig för att fortsätta experimentera och tisdag kväll ställde jag mig framför badrumsspegeln igen med en sax och trimmern.



En D'Artagnan-musche och skägg tillsammans med en lång mohikan. Inte illa pinkat av en trähäst om man jämför med dagen innan.
Nu började jag få lite resultat. Vissa undrar vad jag ska göra för kul i morgon och ger till och med lite förslag, vilka jag gjorde en not om i bakhuvudet. (och Sara skrattade inte längre)
Kul tänke jag, nu när folk börjar bli engagerade kan jag fortsätta veckan ut tills allt hår är borta och jag har det resultat som jag hela tiden visste att jag slutgiltigen skulle ha. Men vissa saker blir ju liksom inte som man tänkt sig från början...

Onsdagkvällen visade sig bli den kväll jag tillbringade mest tid för att få allting precis rätt, men skillnaden kanske inte blev så stor. På riktigt frisörmanér fixade jag fingerlängd på mohikanen, och gick lös med hyvel på mustasch och skägg. De kortade hockeyklubborna behöll jag dock så gott som intakta. Här är slutresultatet:





Första tanken var - Hjälp, jag ser ut som en barnrumpa!
Andra tanken var - Men det är ju faktiskt rätt snyggt ändå!

Jag blev faktiskt lite kär i min kortade mohikan och nu på lördag kväll så pryder den fortfarande min skalle. På grund av att mitt hår bestämt sig för att ligga lite snett så ser hela mohikanen lite sne ut, men bara jag rör mig snabbt och ler mycket så är det ingen som märker något.
På jobbet blev de faktiskt lite besvikna när jag inte ändrade något från torsdag till fredag, men det struntar jag i. Jag kanske kapar klubborna tills på måndag för att visa lite god vilja, men landningsbanan på huvudet får nog vara kvar tills det växer ut lite mer.

I mogon ska jag till Tremblant och äta hotellfrukost och gå på Bluesfestival. Härliga tider!

Ha det fint!

Åååh Apor, Ååååh Apor, Vi måste höja våra röster för att höras!

Den kissnödige mohikanen!

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag mår bra i övrigt, men den förbannade hostan sätter igång så fort det börjar bli sängdags. När jag väl somnade så sov jag dock som en stock - och vaknade inte förrän tio minuter över tio. Den tid jag brukar börja jobba är klockan åtta så det var bara att skita i dusch och bara ta de kläder som låg närmast och hoppa ut i bilen. Arbetsdagen blev till slut två och en halv timme kortare än vanligt, men jag fick inte höra ett ont ord om det. Är ledningen feg eller är det bara svårt att skola en man på 1.90 (med skor) hockeyklubbspolisonger och mohawk?

Jag vill gärna skylla detta missöde på mobilen som inte satte igång larmet när det skulle men ärligt talat så tror jag att det bara var jag som lyckades ignorera alarmet så till den grad att jag gick upp tre och en halv timme senare än vanligt.

Nu är jag lite nervös att jag inte ska höra alarmet imorrn igen, men jag ska köra med det gamla indiantricket. Några glas vatten innan sängdags så väcker kroppen mig automatiskt när trycket blir för stort! Har funkat bra hittills utan olyckor och gör det förhoppningsvis även i fortsättningen.

Hockeyklubbspolisonger och mohawk förresten? Det är en helt annan historia som det dyker upp mer info om vilken dag som helst.

Ha det fint!

Var nöjd med allt som Apan ger.

Stevie Wonder, Del 2.

Nu när jag delat upp hela Stevie Wonder-historien i två delar så känns det som om jag borde skriva en kortare roman om det hela. Kan vara lite därför som jag inte har skrivit på några dagar. Det och en elak förkylning som följde på hela äventyret.

Jag får väl börja med bilresan som så fint låg på videosnutt i förra inlägget. Regnet öste verkligen ner och jag hade förberett mig genom att ta med ett paraply och de skor som jag trodde hade minst chans att bli förstörda av väta.
Vi följde planen genom att åka till Laval och villa oss till en parkeringsplats inte långt från en metrostation., eftersom att ta bilen in i city en sån kväll var inte att tänka på. Jag kände mig riktigt världsvan när det var jag och tre man som inte åkt metron i Montreal tidigare. Vi åkte till och med åt rätt håll och allt. Jag lärde mig dock att dom kör med däck på Montreals Metro. Det hade jag ingen aning om att någon gjorde, men det är tydligen inte ovanligt. Massa sånt i Frankrike tydligen och vi vet ju hur Quebec är när det gäller franska saker...

När vi väl bytt en gång och kom av vi Place-des-arts följde vi bara strömmen av liktänkande människor som inte ville missa legenden, upp och ner, vänster och höger, tills vi till slut (efter att de tre andra som inte var framsynta nog hade stannat för att köpa paraplyer) framme. Vi kunde dock inte se honom live-live, utan fick stå i utkanten av Place-des-arts och kolla på en storskärm tillsammans med vad som skulle anses som en riktigt rejäl festivalpublik. Man kan bara spekulera i hur det såg ut vid huvudscenen.

Konserten öppnades (så klart) med att han sa några vackra ord om Michael Jackson innan han satte igång. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad av låtlistan, då jag känner till väldigt lite av Stevies musik förutom klassikerna och det absolut inte ligger i min smak. När väl klassikerna som "Isn't She Lovely", "For Once In My Life" och så klart "I Just Called To Say I Love You" dök upp var det dock riktigt bra. Väldigt korta nummer med dom om man jämför med allt det andra, men jag klandrar honom inte då han har fått dras med dom gamla dängorna i flera decennier vid det här laget. Man blir nog ganska trött på dom efter ett tag...

Efter konserten tog vi oss till vad vi trodde var ett kafé för en lättare måltid och en öl (utom för Paul som körde, han fick nöja sig med alkoholfritt). Det visade sig att de hade en seriös restaurangmeny så vi tog en varsin förrätt till ölen istället, och utomhus hade de börjat skjuta fyrverkerier där Stevie alldeles nyss hade spelat. Skön stämning rakt igenom.

När vi var belåtna irrade vi runt i stan ett tag efter att ha missat sista tunnelbanan innan jag beslutade att vi skulle dela på en taxi ut till där vi parkerat bilen, för aldrig i livet att jag skulle spendera halva natten på jakt efter en nattbuss som tar halva natten att ta sig till Laval så att vi sen kunde köra halva natten hem till bergsbyn. Väl i taxin kände vi alla vilken otroligt bra åsikt jag hade i frågan och vi kom slutligen hem, trötta men helskinnade och överlag nöjda med kvällen. Jag kom i säng vid kvart över tre.

Så där, nu kan jag börja skriva om andra saker i bloggen igen när Stevie är ur bilden. Vad har hänt mer? Jag har varit sjuk (och är det lite fortfarande, inget livshotande), jobbat en lördag, sett Transformers 2 (Okej film antar jag, om man inte sitter kissnödig genom halva filmen) och skaffat en ny stil. I det här fallet är det tur att jag inte behöver vara fin för någon förrän om en månad. Jag ser lite ut som en blandning av en biker, pro wrestler och den nörd som jag innerst inne är. Lär inte dyka upp bilder om jag inte bestämmer mig för att se ut så här permanent. Chansen är inte stor.

Ha det fint!

"Apabots, assemble!"

Stevie Wonder, del 1.

Jag mår inte alls bra så jag ska hålla det kort innan jag hoppar i säng för att inte kunna sova.


På väg till Montreal och undermannen Stevie.



Regnet lättade dock turligt nog tills vi var på plats och det kom bara några stänk under resten av kvällen.
När jag har återfått lite krafter så ska jag gå in på lite fler detaljer.

Ha det fint!

Vi hade i alla fall tur med Apan.

En legend live!

Om ungefär en kvart dyker det upp folk och hämtar mig och sen bär det av till gratiskonsert i Montreal med ingen annan än Stevie Wonder! Hur coolt är inte det?

Ha det fint!

Isn't Apa lovely?

Stort rum, liten apa.

Idag har jag möblerat om lite grann här hemma som en ren produkt av det upplopp jag skrev om här senast. Numera står datorn på matbordet med stolsryggen mot köket.
Dels var det för att jag tänkte slippa det trådlösa nätverket, och dels för att det känns konstigt att ingen kommer att sitta bakom mig i gungstolen längre...
Ett annat sätt att bekämpa tomheten i en lägenhet stor för en person är att dra på musik som är riktigt bra att sjunga med till och dansa som en galning, så det har jag gjort idag. Bild eller videobevis existerar inte och om det gjorde det skulle jag absolut inte erkänna det. Världen är helt enkelt inte redo för mina färdigheter som sång och dansman.
Dusch och sen i säng. Jag har ett viktigt telefonsamtal att ta mig upp till imorgon bitti innan jobbet!

Ha det fint!

"You don't have to go home, but you can't Apa here"

Dags för upploppet.

Det har varit en lång men bra vecka.
MLI och Karin kom hem från New York och tillbringade semesterns sista dagar med bergstoppen som bas. Måndag och tisdag jobbade jag, men onsdagen (som var Jean Baptiste eller Dipper Day som den numera heter på Enzyme eller Quebecs "nationaldag") tillbringades efter en Farandole-brunch på en välfylld strand där jag jobbade fint för att bekämpa T-shirtbrännan. Lite för fint visade det sig till slut men det var absolut värt det. En av de bästa dagarna jag haft på väldigt länge.
Torsdag-fredag var det mer jobb och lördag förmiddag lämnade flickorna mig ensam här hemma för att bege sig mot Newark och vidare mot Sverige. En månad tills vi ses igen, och denna gång på svensk mark. Jag har alltså en månad kvar här. Ett upplopp en tolftedel så långt som hela min tid här. Det kommer att bli ett tomt upplopp, men det går nog bra...
Lördag kväll var det avskedsfestför Kaspar och Oscar och jag passade på att ta i lite extra i egenskap av nybliven gräsänkling. Trevligt värre vilket var tur så att jag inte deppar ihop här hemma. Karins säng stog kvar i vardagsrummet och Tommi hamnade där och danskLasse sov i soffan.
Dagen efter (idag) tillbringades med att vara bakfull, nästan se hela "Black Knight" och skjutsa Tommi, Lasse och "Grampa" till Montreal.

Imorgon är det ny arbetsvecka. Jag är verkligen inte peppad, men när det känns lite extra långrandigt och ensamt framöver så har jag i allafall något att drömma mig bort till:



Ha det fint!

Can I has Apa!?

Det är synd om Flurken.

När du har känslan av att du inte är riktigt bekväm med var du befinner dig för tillfället, vem du är eller riktigt vilket ben du ska stå på, tänk då på stackars Flurken.

Inte riktigt flaska, inte riktigt burk - Flurk! (Cottle på engelska) Den kan inte ha det lätt. Drickan var dock god. "Like drinking liquid apple" enligt Joe. Jag antar att det är ett bra betyg.

Det här med att hitta på ord förresten: Procrastination är ett ord jag inte själv har hittat på men det har varit väldigt närvarande hittills denna helg.

Ha det fint!

Yes, we Apa!

Upp, upp, upp, upp, neeeeeeeeeeeeer....

Jag tänkte börja med att häda lite och påstå att jag inte är ett stort fan av Astrid Lindgren. Visst är vissa historier riktigt bra men det slår inte riktigt an på mina strängar som det verkar göra för majoriteten av svenska folket. Dock så är det en rad från Bröderna Lejonhjärta som brukar återvända till mig vid vissa tillfällen. Den har blivit kraftigt omskriven i min hjärna men det handlar ändå om att man ibland måste göra det man egentligen inte vågar.

Denna helg var nog den bästa helg jag haft på väldigt länge. Tidigt lördagsmorgon (med våra mått mätt) begav vi oss med Fårrden mot Montreal med slutmål La Ronde.
Lite frågesport. Vad har dessa filmer med dagens inlägg att göra?





Som ni säkert har gissat så var det två av de berg-och-dalbanor jag faktiskt vågade mig på. Förutom ovanstående åktes också en berg-och-dalbana inne i ett mörkt skjul så det är inte direkt värd att ens se på film, och en snurrande karusell-sak som mest var jobbig.
Kanske inte så speciellt för många, men för mig som tidigare bara åkt kvasten på Gröna Lund var det ett stort steg.
Stackars MLI fick agera terapist under köståendet och jag fick flera gånger försäkra henne om att jag faktiskt ville åka. Ville och ville förresten. Köandet är mild ångest, första backen är stor ångest och precis när man börjat uthärda och kanske till och med gilla det så är det över och man måste stå i kö i minst en halvtimme till för att åka igen.
Varför gjorde jag det då? För det första måste man ju åka när man är på nöjesfält och för det andra ville jag inte tråka ut MLI med att inte hänga med på åkturerna. Sen att hon nog fick kompromissa bort en del av det hon ville åka är en annan del av historien. Baby steps!
På kvällen var det fyrverkerier och vilka fyrverkerier sen. Har aldrig sett något liknande. Deras fyrverkeritillställningar fyller tydligen 25 år i år och att se säsongens första från parkettplats var en alldeles ypperlig idé. Som ett kisande småbarn satt jag med mungiporna uppe i öronen och framåt finalen slank det ur en och annan spontan svordom av ren överväldigasm. (nytt ord? I så fall har jag hittat på det!)
Efter La Ronde avslutades natten med finnarna, öl och en liten virre. Jag var väldigt trött och somnade som en stock när vi väl kom hem till soffan jag och älskligen fick dela för nattten. Trevligt var det dock ända fram tills dess.

Söndagen var en ren mysdag med långpromenad i stekande sol och biobesök. En perfekt final på en underbar helg. När jag väl satte mig i Fårrden och begav mig mot bergsbyn kände jag mig verkligen ensam, och inte blev det bättre av att komma hem till ett tomt hus och en STOR tom säng. Nu har jag dock börjat vänja mig vid att inte ha någon annan här hemma...

Ny vecka och nya vanor från och med idag. Inte bara är jag gräsänkling utan jag har också börjat gå till och från jobbet. Det och kopiösa mängder grönt te är första steget i planen att komma i något bättre form innan jag återvänder till Norden.

Ha det fint!

You've come a long way, Apa!

Lost and Found.

Inatt drömde jag att jag tappade en tand. Det kändes obehagligt verkligt och det var en lättnad när jag vaknade upp och insåg att allt fortfarande satt på rätt plats.
Om jag minns min drömtydning så är det kanske inte så konstigt att jag drömde just det då att tappa tänder innebär en förlust av något slag.
Idag ska vi till Montreal och gå på nöjesfält och sen drar MLI till New York för andra gången. Sen kommer hon tillbaka med Karin i några dagar men sen är det tack och adjö tills det är dags för mig att lämna Quebec och återvända till Sverige.

På jobbet har jag hittat en länge förlorad bror i en ny britt som började när jag var på semester. Först tyckte jag inte att någonting var konstigt alls, tills han lånade mina glasögon (vilket verkar vara ganska populärt på det där stället) och det var nästan så att jag föll ur stolen jag satt på.
Det var nästan som om jag såg mig själv i en spegel. Okej, kanske inte sådär superlikt men om man "kollar snabbt", i ögonvrån eller från en viss vinkel kunde jag nästan svära på att en nåt år yngre jag (vilket känns sådär eftersom han antagligen är ett antal år äldre än mig) hade hoppat ur någon bild och börjat på min arbetsplats .
Nu kan jag inte få det ur tankarna... stackarn måste tro att jag är förtjust i honom eller nåt, så som jag inte kan låta bli att undersöka saken på håll.

Nu är det dags för frukost, och sen bär det iväg till ångest i karusellköer!

Ha det fint!

I had the time of my Apa.

Bilder från Niagara Falls!

De flesta bilderna från Niagara Falls såg inte otippat väldigt lika ut. Det finns liksom inte så mycket som toppar själva fallen där.


Utsikten från vårt hotellrum på den 19:de våningen. Den kunde absolut ha varit värre. Horseshoe Falls överst (mestadels på Kanadensiska sidan där vi bodde) , under har vi det Amerikanska fallet.


Kanadensarna har en grym utsikt över själva Horseshoe Falls, medan amerikanarna måste använda sig av en konstruerad plattform för att kunna skåda prakten eller ens sitt eget fall.


Skylon Tower, den roterande restaurangen. Det blev ingen middag där uppe men jag grät inga floder för det. Tornet var väldigt fint nerifrån också.


Horseshoe Falls, något närmare och en annan vinkel.


Bridal Veil Fall från Maid of the mist...


Maid of the Mist; ett måste när man är vid fallen.





USA till höger, Kanada till vänster, i nederkant: turister i fina blå regnställ.


På Maid of the Mist fick man blå regnställ, och om man gick in i tunnlarna bakom och bredvid Horseshoe Falls fick man gula ställ. MLI och Orre poserar så gärna.


Antingen älskar hon eller så hatar hon sin katt. Vad katten tyckte är inte svårt att räkna ut.

Nästa tjok med bilder blir antagligen från Toronto, om jag inte hittar fler spännande bilder från Niagara.

Ha det fint!

"Det är som vanligt inte Apan i filmen som har skrivit brevet."