Stevie Wonder, Del 2.

Nu när jag delat upp hela Stevie Wonder-historien i två delar så känns det som om jag borde skriva en kortare roman om det hela. Kan vara lite därför som jag inte har skrivit på några dagar. Det och en elak förkylning som följde på hela äventyret.

Jag får väl börja med bilresan som så fint låg på videosnutt i förra inlägget. Regnet öste verkligen ner och jag hade förberett mig genom att ta med ett paraply och de skor som jag trodde hade minst chans att bli förstörda av väta.
Vi följde planen genom att åka till Laval och villa oss till en parkeringsplats inte långt från en metrostation., eftersom att ta bilen in i city en sån kväll var inte att tänka på. Jag kände mig riktigt världsvan när det var jag och tre man som inte åkt metron i Montreal tidigare. Vi åkte till och med åt rätt håll och allt. Jag lärde mig dock att dom kör med däck på Montreals Metro. Det hade jag ingen aning om att någon gjorde, men det är tydligen inte ovanligt. Massa sånt i Frankrike tydligen och vi vet ju hur Quebec är när det gäller franska saker...

När vi väl bytt en gång och kom av vi Place-des-arts följde vi bara strömmen av liktänkande människor som inte ville missa legenden, upp och ner, vänster och höger, tills vi till slut (efter att de tre andra som inte var framsynta nog hade stannat för att köpa paraplyer) framme. Vi kunde dock inte se honom live-live, utan fick stå i utkanten av Place-des-arts och kolla på en storskärm tillsammans med vad som skulle anses som en riktigt rejäl festivalpublik. Man kan bara spekulera i hur det såg ut vid huvudscenen.

Konserten öppnades (så klart) med att han sa några vackra ord om Michael Jackson innan han satte igång. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad av låtlistan, då jag känner till väldigt lite av Stevies musik förutom klassikerna och det absolut inte ligger i min smak. När väl klassikerna som "Isn't She Lovely", "For Once In My Life" och så klart "I Just Called To Say I Love You" dök upp var det dock riktigt bra. Väldigt korta nummer med dom om man jämför med allt det andra, men jag klandrar honom inte då han har fått dras med dom gamla dängorna i flera decennier vid det här laget. Man blir nog ganska trött på dom efter ett tag...

Efter konserten tog vi oss till vad vi trodde var ett kafé för en lättare måltid och en öl (utom för Paul som körde, han fick nöja sig med alkoholfritt). Det visade sig att de hade en seriös restaurangmeny så vi tog en varsin förrätt till ölen istället, och utomhus hade de börjat skjuta fyrverkerier där Stevie alldeles nyss hade spelat. Skön stämning rakt igenom.

När vi var belåtna irrade vi runt i stan ett tag efter att ha missat sista tunnelbanan innan jag beslutade att vi skulle dela på en taxi ut till där vi parkerat bilen, för aldrig i livet att jag skulle spendera halva natten på jakt efter en nattbuss som tar halva natten att ta sig till Laval så att vi sen kunde köra halva natten hem till bergsbyn. Väl i taxin kände vi alla vilken otroligt bra åsikt jag hade i frågan och vi kom slutligen hem, trötta men helskinnade och överlag nöjda med kvällen. Jag kom i säng vid kvart över tre.

Så där, nu kan jag börja skriva om andra saker i bloggen igen när Stevie är ur bilden. Vad har hänt mer? Jag har varit sjuk (och är det lite fortfarande, inget livshotande), jobbat en lördag, sett Transformers 2 (Okej film antar jag, om man inte sitter kissnödig genom halva filmen) och skaffat en ny stil. I det här fallet är det tur att jag inte behöver vara fin för någon förrän om en månad. Jag ser lite ut som en blandning av en biker, pro wrestler och den nörd som jag innerst inne är. Lär inte dyka upp bilder om jag inte bestämmer mig för att se ut så här permanent. Chansen är inte stor.

Ha det fint!

"Apabots, assemble!"