Monday, June 15, 2009

Upp, upp, upp, upp, neeeeeeeeeeeeer....

Jag tänkte börja med att häda lite och påstå att jag inte är ett stort fan av Astrid Lindgren. Visst är vissa historier riktigt bra men det slår inte riktigt an på mina strängar som det verkar göra för majoriteten av svenska folket. Dock så är det en rad från Bröderna Lejonhjärta som brukar återvända till mig vid vissa tillfällen. Den har blivit kraftigt omskriven i min hjärna men det handlar ändå om att man ibland måste göra det man egentligen inte vågar.

Denna helg var nog den bästa helg jag haft på väldigt länge. Tidigt lördagsmorgon (med våra mått mätt) begav vi oss med Fårrden mot Montreal med slutmål La Ronde.
Lite frågesport. Vad har dessa filmer med dagens inlägg att göra?





Som ni säkert har gissat så var det två av de berg-och-dalbanor jag faktiskt vågade mig på. Förutom ovanstående åktes också en berg-och-dalbana inne i ett mörkt skjul så det är inte direkt värd att ens se på film, och en snurrande karusell-sak som mest var jobbig.
Kanske inte så speciellt för många, men för mig som tidigare bara åkt kvasten på Gröna Lund var det ett stort steg.
Stackars MLI fick agera terapist under köståendet och jag fick flera gånger försäkra henne om att jag faktiskt ville åka. Ville och ville förresten. Köandet är mild ångest, första backen är stor ångest och precis när man börjat uthärda och kanske till och med gilla det så är det över och man måste stå i kö i minst en halvtimme till för att åka igen.
Varför gjorde jag det då? För det första måste man ju åka när man är på nöjesfält och för det andra ville jag inte tråka ut MLI med att inte hänga med på åkturerna. Sen att hon nog fick kompromissa bort en del av det hon ville åka är en annan del av historien. Baby steps!
På kvällen var det fyrverkerier och vilka fyrverkerier sen. Har aldrig sett något liknande. Deras fyrverkeritillställningar fyller tydligen 25 år i år och att se säsongens första från parkettplats var en alldeles ypperlig idé. Som ett kisande småbarn satt jag med mungiporna uppe i öronen och framåt finalen slank det ur en och annan spontan svordom av ren överväldigasm. (nytt ord? I så fall har jag hittat på det!)
Efter La Ronde avslutades natten med finnarna, öl och en liten virre. Jag var väldigt trött och somnade som en stock när vi väl kom hem till soffan jag och älskligen fick dela för nattten. Trevligt var det dock ända fram tills dess.

Söndagen var en ren mysdag med långpromenad i stekande sol och biobesök. En perfekt final på en underbar helg. När jag väl satte mig i Fårrden och begav mig mot bergsbyn kände jag mig verkligen ensam, och inte blev det bättre av att komma hem till ett tomt hus och en STOR tom säng. Nu har jag dock börjat vänja mig vid att inte ha någon annan här hemma...

Ny vecka och nya vanor från och med idag. Inte bara är jag gräsänkling utan jag har också börjat gå till och från jobbet. Det och kopiösa mängder grönt te är första steget i planen att komma i något bättre form innan jag återvänder till Norden.

Ha det fint!

You've come a long way, Apa!

2 comments:

LISBETH said...

Var har du fått detta mod ifrån. Ja, jag är nog en liten fjutt (eller vad det var). Att vara ung och kär hjälper nog till.

Skäggapan said...

Visst hjälper det. Vet ingen annan som skulle kunna få upp mig på dom där sakerna.