"Damn you Daniel Côte!"

En ny dag, ett nytt inlägg i bloggen. Jag har ju lovat att berätta om mannen på bilden från förra inlägget, och det är väl lika bra att jag börjar i den änden så får jag det gjort.
Mannen på bilden heter Daniel Côte. Mycket mer om honom vet jag inte säkert. Men en sak vet jag med säkerhet. Hans reklamskylt sitter nertryckt i gräset vid vägkanten där jag passerar för att komma till och från jobbet varje dag. Jag tror han är en, vad dom kallar, en "consiérge" (vet inte hur dom stavar, men läser man det där med fransk brytning är man nog rätt nära). En consiérge är som en vardagskonsult eller liknande. Har du inte tid att köpa mat hem, eller behöver du kanske verkligen tvätta fast du jobbar till elva på kvällen? Ring Daniel Côte så ordnar han biffen. För en summa CAD så klart. Han skulle i och för sig lika gärna vara fastighetsmäklare men den här consiérge-grejen är en kvalificerad gissning. Det sitter även fler såna här skyltar med andra tokleende människor lite varstans.
Vad är det som är så hemskt med Daniel Côte? Se på det falska smilet! Skulle du vilja mötas av det varje morgon tjugo över sju och på sena nätter då du jobbat till efter tolv och bara vill hem och kollapsa i sängen? Lägg sedan till att regnet förmodligen står som spön i backen eller att du pulsar fram i tre meter snö. (tror för övrigt att han säkert sätter en liknande skylt högst upp i snödrivan om den första skylten blir täckt med snö)
Hur eländig man än känner sig så är Daniel Côte glad - alltid lika glad. "We are all the winners, we are all the best, att Daniel tjänar stålar, det betyder mest"
Nå ja... än så är det inte så illa och det kanske inte riktigt blir på det sättet. Bara tiden kan visa hur det blir.

En annan sak med dessa promenader. För någon dag sedan hade jag och Sara sällskap en bit på vägen då hennes skjuts inte var tillgänglig den dagen. Jag påpekade att konditionen faktiskt börjar bli bättre, men det skulle vara schysst att få lite synliga resultat också. Självklart har det med kosten att göra också men NÅGOT kan väl kroppen bjuda på som en liten morot? Sara kom då med den självklara sanningen att det faktiskt är baksidan som tränas som bäst när man går så mycket, speciellt i branta uppförsbackar. Jag såg ingen annan lösning än att gå hem och "inspektera" saken och mycket riktigt, det är på väg åt rätt håll. Om några veckor kanske jag har "Buns of Steel" om allt vill sig väl.

Efter jobbet idag gick jag mot "hardware store" för att kolla priset på pokermarker inför söndag och fick då sällskap av ett italienskt par. Kai och Valeria. Kai hade kommit för ungefär ett halvår sedan för att jobba på Enzyme och efter ungefär två månader hade Valeria kommit efter för att också jobba i Kanada. Hmmm... låter bekant på nåt vis, men kan inte riktigt sätta fingret på vart jag hört nåt liknande.
De tipsade om ett glass-ställe, och om italienare tipsar om glass - då vet man att det måste vara riktigt bra glass -, så vi köpte oss varsin på vägen. Jag provade en kanadensisk/quebecois-specialitet: lönnsirapglass om jag inte misstar mig. Sött som tusan, men förbannat gott. Det stället blir det flera gånger. De var för övrigt väldigt trevliga där och det är ju alltid ett stort plus.

Jobbet går bra, och på fredag har jag förhoppningvis ett "Social Security Number".

Ha det fint!

"Frankly my dear, I don't give an Apa!"