Det dimhöljda bergets skäggapa!

Då var man tillbaka till det här med konstig tidräkning. Imorgon fyller jag år i Kanada, men i Sverige har min födelsedag redan varat i fyra timmar. När börjar man egentligen fira?
Inte för att jag tänkte fira särskilt mycket hur som helst, men ändå.

Igår var jag då och vandrade till toppen av Mt.Kaaikop. Självklart så regnade det på morgonen, men det lättade något när vi väl kom iväg och under dagen var något enstaka duggstänk det enda i regnväg.



Tyvärr så förde vädret med sig en dimma som lade sig över bergstoppen som en filt så den enastående utsikten blev det inte mycket av. Men det var vackert på väg upp. Även om min T-Shirt var genomvåt och benen kändes som gele när jag väl nådde toppen så var det värt det.



Jag har inga problem att gå längre sträckor på plan mark, men när det lutar uppåt hela tiden och det quebecianska ordet för skogsstig ordagrannt betyder "Stora hala stenar som visar vägen men mest är I vägen" (eller nåt sånt) så tär det på krafterna. Att jag sedan inte är i min livs form har väl en ganska stor del i det hela också.



När vi var klara med lunchen uppe på toppen kunde vi välja att gå samma väg tillbaka eller "Le Grand Tour" som är nästan fyra gånger så lång som den väg vi tagit på uppvägen. De flesta av oss hade sinnesnärvaro nog att välja den "enkla" vägen.



De bilder jag tagit gör inte rättvisa till all färgprakt och den skala som det var i verkligheten, men det ger i alla fall en liten idé av hur det var.







På kvällen var det fest hos Fabian, vilket var väldigt trevligt. Drack Boris Cool, spelade (och sjöng) Rock Band och umgicks rent allmänt. Precis vad jag behövde.

Annars så provade jag att för första gången på sju år skala mig helt i ansiktet. Förutom en liten fegplätt då som mest agerade snuttefilt. Lika bra att testa nu så att det hinner växa tillbaka tills Emsan kommer hit. Nu vet jag hur jag ser ut utan, och det dröjer nog ett bra tag innan jag skalar mig igen... man kan ju inte vara skäggapa utan skägg liksom. Även om jag kanske ser en gnutta yngre ut så är det inte mig själv jag ser i spegeln.

I morse var jag seg som tusan, och benen är fortfarande ömma. Trots att jag inte riktigt orkat göra nånting vettigt idag så har det på något skumt sätt ändå blivit städat här hemma.
Snart dags att packa. Ny lägenhet på lördag!

Ha det fint!

Varje lång resa börjar med en liten Apa.