Boys don't cry.

I morse var vi senare än vanligt när vi gick hemifrån. Precis när vi gått ner för första backen (Paris Hill-ton) såg vi någonting som låg på vägen längre fram som såg otäckt bekant ut. Tjejerna ville inte riktigt gå fram så jag fick gå närmre och konstatera att ja, det var en påkörd katt. Vet inte om det var för att jag hade bråttom, eller inte vågade eller bara är en ond människa som jag fortsatte gå utan att göra någonting åt saken. Först var det mest ett kallt konstaterande, men ju närmre Enzyme jag kom desto mer tagen blev jag av situationen. Pinnade på ordentligt och vände mig inte om för att inte visa hur skakad jag egentligen blivit. Tyckte synd om katten, om ägaren och var arg på mig själv och föraren som inte hade modet att stanna och göra någonting. Jag ska inte gå inte på detaljer men på skadorna så verkar det i alla fall inte som att den hann lida någonting, vilket var något av en tröst. När jag var halvvägs inne på "skogsvägen" efter den stora korsningen kom Viviane ikapp mig (hon hade inte varit med när vi först såg katten, hon lämnade huset senare).
Jag vet inte om hon var väldigt intiutiv eller bara helt ovetande om mitt tillstånd (så här i efterhand gissar jag på det senare) men hennes vanliga ordrika snack om triviala saker hjälpte mig i allafall att samla mig lagom tills vi var framme.

Arbetsuppgiften idag var i bästa laget. Multiplayertest där den andra killen skrev in alla buggar, så allt jag behövde göra var att spela. För en gångs skull var det inte ett barnspel heller, så hade det inte varit för katten och den huvudvärk som växte under dagen så hade jag trivts som fisken i vattnet. Huvudvärken var av den sort som ligger som ett kaffefilter över hjässan med utposter i svalg och nacke. Inte den intensivaste sorten av huvudvärk, men den som är bland de svåraste att bli av med. Har man tur så funkar det med en tablett, men absolut inte alla gånger.

På hemvägen gick jag förbi Metron som för att samla mod till att passera samma ställe igen. Nu hade någon modig själ i alla fall flyttat in katten till vägkanten och förhoppningsvis ringt vem det nu är man ringer när man hittar en död katt. Kvar på vägen var fläcken kvar som inte direkt fick mig att må bättre varken fysiskt eller psykiskt.

En ibumetin och en dusch fick huvudvärken att släppa något och jag har mått okej under kvällen. Men nu känner jag att värken är på väg tillbaka så det är nog bäst att jag går och lägger mig innan det blir omöjligt att somna.

Ha det fint!

En Apa kommer sällan ensam!