Saturday, January 24, 2009

Mr.Lonely

Jag funderade länge och väl vad jag skulle hitta på för speciellt till inlägg nummer hundra och det slutade med att jag inte har skrivit på knappt en vecka.

I torsdags var jag och MLI ut och provade ännu en restaurang här i bergsbyn vid namn Angkor-Bangkok. En näst intill tom Thai/Kambodiansk restaurang med en mumlande kypare. Antingen vet inte folk här i Kanada hur man gör kryddstark mat eller så har mina smaklökar gått i pension för den "kryddstarka" maten jag beställde var inte mycket starkare än en tallrik makaroner. Gott var det i alla fall så missnöjd blev jag inte.

I går var vi då och snötubade på Glissades des pay d'en haut med ett gäng fransoser och spanjorer och quebecianer. Att få på sig täckbyxor är verkligen ett stort steg mot att bli som barn på nytt. När man sen får en stor gummiring att sitta i och sen slänga sig ner för en backe så är man så gott som framme. Att det skulle vara den största snowslidingparken i världen har jag dock svårt att tro. Kanske något att satsa på att slå om man hittar ett stor obebyggt berg någonstans och känner för att investera några miljoner. Vägen hem med bil blev lite mer spännande än vad vi hade räknat med då vi snirklade oss upp för snöhalkiga backar och fastnade alldeles för snett på vår egen parkeringsplats. Efter lite meck löste det sig dock och vi firade med att slänga oss i rakt ut i snön på gården bara för att vi kunde och för att vi var klädda för det. Det är en ganska skum känsla att inte riktigt kunna resa på sig utan att den hand/ fot/knä som har mest tryck sjunker ner genom ännu ett lager snö tills man inser att det nästan är smidigast att torrsimma sig upp till den skottade gången på uppfarten.

I morse hände det oundvikliga. En sväng med bilen till Pierre-Elliot Trudeau så blev man ensam igen. Jag är glad för MLIs skull att hon ska ut och se världen ännu mer och att hon ska få jobba igen och lite avundsjuk, men samtidigt är jag lättad över att det inte är jag som ska ut och flyga sex timmar fram i tiden.

Hemma på berget är det tyst, kallt och ensamt och kommer så att vara i femtioen dagar. En hel månad mindre än förra gången vi var åtskiljda, men det känns ändå som en ogreppbar evighet. Dags nu att krypa ner i en stor, tom och kall säng...

Ha det fint!

There's no I in Apa!

1 comment:

Torvaldan said...

Saknar dig redan sötis!
Sitter vid köksbordet hemma hos Karin och ska få filmjölk till min tredje frukost. Resan har gått bra men det var omöjligt att sova. Hörs när du vaknar!