Ibland får man så många uppslag för bloggen att man inte vet vart man ska börja, och då händer det lätt att man inte skriver någonting alls med rädsla för att det ska bli osammanhängande, plottrigt, fult , tråkigt och inte alls så intressant som det var där inne i huvudet.
Nu skiter jag i hur det blir och tar det hyfsat kronologiskt så att jag i alla fall får ner det "i tryck". Så... here goes: ett gäng osammanhängande händelser från dagarna som gått.
Det hela började i förrgår, på väg in till jobbet. Jag anser mig själv vara en öppen och icke dömande person, men ibland får jag bevis på att jag är lika trångsynt och rasistisk som resten av Sverige. Jag fick mig en sittplats längst fram i första vagnen, med blicken mot resten av mina medpassagerare. Mitt emot mig sitter en ganska vanlig man; ingen jag skulle lägga en extra tanke på i vanliga fall. Men han sitter och läser någonting ur ett litet slitet häfte fullt med text, PÅ ARABISKA! Jag gissar ett de flesta redan vet vart mina tankegångar gick någonstans. "Om han börjar mumla någonting som liknar en bön så är det jag som hoppar av på en gång!", "Attans att jag ska av på centralen där det är som mest folk... perfekta måltavlan..." och så vidare. Självklart tar jag mig inte själv på allvar och jag vet hur jävla fel det är, men tankarna ligger ändå där nere och gnager.
Förbannade jävla terrorister som gjort hela världen en otjänst, inte bara mot de direkt drabbade, utan också mot resten av världsbefolkningen; både de som tittar snett på sina medmänniskor och de som helt orätt och oförtjänt får blickar av idioter på tunnelbanan fast de är minst lika oförstådda i varför en terroristattack skulle göra någonting bättre för någon överhuvudtaget.
Självklart så hände det ingenting och mannen gick av innan centralen.
Jag tror jag börjar tro mer och mer på karma. Dagen på tågen gick allt annat än smidigt. Tågdörrar fyllda med is och tekniska fel under rusningstrafik. Blev stående på södra station lääänge och omkörda av det tåg jag skulle ta över på Centralen. Väl där bytte jag då tåg till ett som hade fungerat felfritt tills jag skulle ta över det. Då började så klart flera dörrar att krångla, hackade en massa is, informerade folk och passade även på att tappa mina arbetsnycklar ner på spåret mellan perrongen och tåget (med en grym teameffort lyckades vi, jag och två driftiga resenärer, få upp nycklarna utan några allvarliga skador). Vi blev väl kvar en halvtimme på Centralen innan vi till slut kunde rulla mot Karlberg. Även där blev vi stående med samma krånglande dörrar och trots att jag fick lova att tömma bakersta delen av tåget bestämde jag att en dörravstägning var det enda rätta. Det "roliga" i det hela var att dörren inte gick att stänga av. Jag vred på vredet med min fyrkantsnyckel men dörren vägrade stängas av. En ny duo hjälpsamma passagerare gjorde vad de kunde för att trycka på dörren utifrån medan jag vred och vred utan resultat. Jag tror jag förträngt hur vi löste hela situationen, men därifrån kom vi ungefär en timme sent. Tåget som skulle till Bålsta fick vända i Jakobsberg och hemma var jag endast en kvart sen, så ingen övertid på det.
Efter den kvällen tror jag att karma ansett sig gett mig en läxa. Gårdagens jobb gick mycket smidigare, och jag hade inga problem att ta mig någonstans och tågen rullade som på smör (om nu det är ett fungerande uttryck). Kvällen tilbringades i Liljeholmen inmundigandes en bit gris med styckad potatis, melodifestival och en grym svensk laginsats i skiathlon. Vissa problem med resande även den dagen. Hemresan blev lite långdragen och från Alvik tog vi en solofräsare till taxi. Enligt MLI var det en av de få gånger jag faktiskt kommit på någonting vettigt när jag kom med idén att sluta försöka ringa efter taxi (ingen kontakt eller inga bilar i närheten) och istället gå ner till bussarna och kolla om där stog en förutseende taxichaffis och väntade på jobb. Det måste dock varit en av de snabbate taxametrar jag sett någonsin, men hem kom vi och med tanke på resegarantin så var det absolut värt det.
Så idag då. Tänkte vara lite förutseende och gick till t-banan tjugo minuter tidigare än brukligt för att vara säker på att komma in i hyfsad tid. Men tydligen kan man inte vara säker på nånting. Efter att ha väntat, jag vet inte hur länge, i Blackan och sen stått och förfrusit stortårna i Alvik i en halvtimme så var jag till slut på Centralen. Tur att första halvan av dagen består av Jour, så att detta inte innebar fler förseningar på pendeln, men mindre tur att det enda jag tog mig till frukost var en kopp Earl Grey. Orutinerat som tusan och jag var lite under isen när jag väl kom fram. Inte arg dock då jag inte ser anledningen till att bli arg på någon i ett sånt här läge. Vem skulle det vara liksom? SL eller MTR? Jag tror nog att de gör vad de kan för att vi resenärer ska kunna ta oss från punkt A till punkt B även om vi måste passera punkt G och frysa våra R av oss vid punkt P. Att bli arg på vädret är väl som att slåss mot väderkvarnar antar jag, helt lönlöst. Trött på det är jag dock, och jag tror att många håller med mig. En slaskvinter låter inte så illa längre...
En och en halv timme tog resan dörr till dörr och genast när jag anmält mig begav jag mig ut bland folk för att fylla på min blodsockerreserv som låg långt ner i botten vid det här laget. jag gick fram och tillbaka, åkte upp och ner i rulltrapporna innan jag till slut bestämde mig för att Wayne's Coffee skulle få äran att ta mig till ytan igen. Framför mig i kön stog en försynt, mörkhyad man som mest med gester visade vad han ville ha. Först en smörgås som han betalade medans han mumlade någonting på engelska medan baristan (eller vad man ska kalla dem) fortsatte att fråga honom saker på svenska. Sen beställde han en Cola och hon fortsatte att tilltala honom på svenska vilket började bli lite pinsamt. Jag fick lust att påpeka att de inte talade samma språk i det läget men det skulle kännas lite "bror duktigt" och till slut bad han henne att prata engelska. Det tog sin tid, men konstigt nog frestade det mig inte mitt tålamod ett dugg. Jag tror att jag har mer förståelse för försynta och vilsna människor då jag själv råkar kunna vara i det läget med jämna mellanrum.
När det nästan var dags för mig att beställa och jag kom på att jag inte bestämt vad jag ville ha fick jag syn på mannens slitna väska när jag kollade i cafédisken för att kolla vad jag var sugen på. Runt hela väskan där dragkedjan sitter stog med stora bokstäver om och om: HAITIAN.
Där kan man snacka om att få perspektiv på saker och ting. Här går jag och muttrar över att jag är sen till mitt fasta jobb och att jag fryser om stortårna, och samtidigt befinner sig den här mannen på andra sidan jordklotet, från sitt förmodligen totalförstörda liv, i en annan kultur där vinden pinar kallt och människor envisas med att prata ett främmande språk.
Vädret till trots, jag har det nog väldigt bra ändå.
Ha det fint!
Thanks everyone!
6 years ago
